Det är sommar och på sommaren ska man njuta, men på något sätt så kan jag inte riktigt det. Att behöva fejka ett leende eller skratt börjar bli allt vanligare för mig. Anledningen till varför jag inte riktigt kan njuta är för att jag inte vet vad som händer till hösten. Just nu har jag ingenstans att ta vägen. Med andra ord: Jag har ingen skola att gå till. Jag ska ju som sagt börja om ettan igen men har inte fått hem något brev ännu så börjar känna mig orolig. Det är jobbigt att inte veta. Detta är givetvis inte den enda anledningen till varför jag känner som jag gör. Det är även mitt psyke som spökar med mig igen. Ibland vill jag bara proppa munnen med tabletter och aldrig mer vakna upp igen.